The tummy


Inne på vecka 39. Snart borta, så sjukt det är egentligen.
Alla frågar om jag/vi är redo. Redo? Det är man inte, det blir man.

Jag måste komma ihåg att mäta mig runt midjan innan den försvinner, glömde det förra gången.
Klantigt.

What do you want?

Jag vill kunna andas, på riktigt. Jag vill kunna ligga ner och andas utan att flåsa som om jag har sprungit maraton.
Jag vill orka gå ner och sätta igång en tvätt, baka en kaka, laga middag, sminka mig stående, blåsa håret, sitta stilla i soffan utan att få myror i benen, orka leka med Villgott i mer än 2 minuter, gå till lekparken, sitta på golvet och bygga pussel, pyssla, rita, leka med Villgotts bilar, duscha längre än nödvändigt, springa, gå fortare än en tant med rullator. Ja ni hajjar grejen.. Eller?

Where did you came from?

Kunde ju inte sova inatt, kan inte koncentrera mig på dagen och nu kan jag inte förmå mig att gå och sova.
Jag kan bara tänka på det här snittets vara eller icke vara.
Jag fattar inte varför jag börjat älta det så fruktansvärt helt plötsligt. Jag är så rädd att fatta "fel" beslut.
Fast det är nog det som är problemet, det finns inget fel beslut.
Tidigare var jag bara helt fokuserad på att bebisen skulle komma ut och DÅ skulle vårat liv med bebisen börja.
Men nu börjar andra tankar smyga sig på. Var kommer ni ifrån?

Nej, nu ska jag sluta tänka på det här. Fick ju OPtiden för att jag skulle sluta tänka på det.
Får väl helt enkelt vänta och se vad som händer. Sätter det igång tidigare så är det väl meningen...

Nu måste jag nog försöka sova.